Cirkeln är sluten

DSC02266

Cirkeln är sluten. Det ursprungliga gänget som firade sådana triumfer och sedan splittrades, är tillsammans igen. Sean Sogliano och Giuseppe Sannino. Banda Sogliano.

Banda Sogliano övertygade allt och alla efter att Sogliano som dåvarande sportchef i Varese lät sin egen gudfar, pappa Rickys bästa vän Pietro Carmignani, lämna som tränare till förmån för Sannino. Sogliano Jr:s målinriktade sportchefande och Sanninos intensiva coachande tog Varese från Serie C2 till toppen av Serie B, samtidigt som man var ett ointagligt fort hemma i velodromen på Stadio Ossola. Ingen förlust på hemmaplan under nästan tre säsonger (varav två som nykomling i Serie C1 och Serie B). Sensationellt starkt och en sportchefs- och en tränargärning som gjorde Sogliano och Sannino till högvilt.

Varese föll i play off-semifinal mot Padova och Banda Sogliano drog slutsatsen att det inte gick att ta Varese längre. Sannino valde Siena som ny klubbadress och Sogliano satte sig på planet till Palermo. Högsta serien var det självklara nästa steget för medlemmarna i Banda Sogliano.

Det gick som det skulle för Sannino, som klarade nytt Serie A-kontrakt med sitt Siena, och som man kunde frukta för Sogliano, som efter lite drygt fem månader sade upp sig i Palermo. Han agerade som en president trots att han bara var anställd, tyckte Palermos president Zamparini.

Sogliano ville, vill och kommer alltid att vilja sköta det sportsliga utan inblandning. Han vill ha sin ägares totala förtroende för att kunna göra det bästa möjliga för klubben och nå framgång över tid. Det låter inte så konstigt. Vilken president vill inte kunna lämna över ett jobbigt och krävande sportsligt ansvar och få garanterade framgångar över tid? Inte speciellt många, är svaret på den frågan. De flesta presidenter älskar att trycka ner handen i syltburken och Zamparini är inget undantag. Tvärtom. Det visste Sogliano, men han var tvungen att testa hur det fungerade utanför det Varese där han kunde styra så mycket.

Palermo blev till Hellas Verona och totalt förtroende och någon enstaka fingertopp i syltburken från den klubbens nye ägare Setti. Det resulterade i uppflyttning från Serie B och två säkra nytt-kontrakt-övningar i Serie A. Men, Soglianos kompromisslösa stil alienerade till slut även Setti. Allt, eller i alla fall för mycket, ljus på en genial rattare av sport är inget en italiensk president klarar att hantera över tid. Exit Sogliano, efter att den sista säsongen länge handlat om huruvida denne skulle bli sportchef i ett nysatsande Barbara-Milan.

Sean krävde oinskränkt sportslig makt i ett Milan där pappa Silvios högra hand Galliani och dottern Barbara gick i clinch. Sogliano blev en bricka i ett spel som var ett milanesiskt inbördeskrig, där Barbara inte lyckades manövrera ut Galliani.

Under tiden hade Sannino testat vingarna och gått under i Palermo, inte alls fungerat i ”den vackraste sagan av alla” i Chievo, känt på tillvaron i Pozzo-land och kommit upp i och kastats ur sadeln i ett nedflyttat Catania i kris. Livet utanför Banda Sogliano var inte lätt. Ständiga stridigheter krävde sina offer i ett fotbollssystem där allt inte är vad det först verkar vara.

Sogliano snurrade neråt. Först nej till att agera kypare till Galliani och sedan uppvaktning från Napoli och Fiorentina. En sportchefsplats vid foten av Vesuvius var närmast, men ändå inte speciellt nära. Napolis president De Laurentiis tyckte sig sportchefsbränd av både den presidentlike Pierpaolo Marino och den timide Riccardo Bigon. Efter att ha träffat Sogliano förstod han att Sean som sportsligt ansvarig skulle bli något som påminde honom alldeles för mycket om Marino. En så starkt klubbdirektör att det överskuggade annat och då även presidenten själv.

Mycket stora framgångar i Varese och Hellas Verona, nej till att passa upp Galliani i Milan och … en bränd bro till fotbollssystemet. Soglianos kompromisslösa det-är-jag-som-sköter-sporten är en fackla som sätter eld på fotbollsbron, trots att den där elden för med sig något gott. För det nuvarande sättet att konstruera broar är ju inte det som fungerar bäst i längden. Eller?

Ecco Carpi. Den så skicklige och långsiktige ägaren Stefano Bonacini hade överraskande tappat sin sportrattare till just Napoli, och satsade på att Banda Sogliano var det bästa för hans nyuppflyttade Carpi. Han satsade på ett gäng som förlorat allt, men inte sin heder, och som inte hade varit intakt sedan sommaren då Sogliano och Sannino lämnade Varese. Sean tog plats i Carpi, Serie A-anpassade spelartruppen och gjorde det han inte gjorde i Hellas Verona – lyfte ut den sittande tränaren vid första bästa tillfälle och så in med Sannino.

Banda Sogliano är tillsammans igen. Inte bara Sogliano och Sannino, utan också Massimiliano Dibrogni, Roberto Gemmi och senaste medlemmen Fabio Gatti. Vilka slutsatser som gänget har dragit av det som hänt under resans gång? Garanterat att man har haft rätt hela tiden.

Jag tänker på Sean Sogliano och hans Banda Sogliano, jag gör väldigt ofta det, och ser hela tiden bilder från Jean-Pierre Melvilles fantastiska gangsterrullar. Det tighta och skickliga gänget som gör det så bra, men som faller och går under när både det onda och det goda inte tillåter något annat än rättning i ledet.

Banda Sogliano älskar att stå i första ledet, men inte rättade i ledet. De gör det för att få saker och ting att fungera över tid, men får inte förtroendet och tiden de behöver för de riktigt stora titlarna. Under tiden får vi njuta av Banda Sogliano i lilla Carpi. Absurt, men väldigt vackert och en cirkel som är sluten.

/Borell