Generalangrepp

DSC02103

Vår främste general förbereder för attack i österled och jag tar tillfället att gå till generalangrepp mot oförstånd, hybris, arrogans och villervalla.

– Det måste vila en förbannelse, funderar-konstaterar Erik Hamrén efter skadan på Erik Johansson. Det finns ingen förbannelse, konstaterar vi som tittar på. Det finns bara ett track record som heter duga, men som inte alls duger.

Det är såklart absurt att prata om förbannelse när det finns ett facit som säger att du inte alls fixar en viss sak. Riktigt så dumma är vi inte att vi tror att misslyckat försvarsarbete under snart sex år – tre kvalspel, ett slutspel och en ansenlig mängd landskamper – inte handlar om att han som är satt att ratta inte kan just den svängen.

Hamrén började med att kalibrera och han har fortsatt med det. Hamrén plockade isär för att bygga ett nytt och starkare vapen och sitter nu med varken nytt eller gammalt vapen. Inget tryggt och stabilt försvarsspel och inte heller det bollägande och spelförande han så febrigt yrade om. Trovärdigheten är noll och intet, och att då prata om förbannelse blir bara absurt. Och inte skall väl det svenska A-landslaget vara en övning i absurdism?

Ryssland väntar. Strid mot nationen som gjort till en nationalgren att inte låta någon fiende inta dess huvudstad. Hur symboliskt som helst, säger jag. Och tänker på det svenska landslagets oförmåga att säkra underhållslinjerna under Hamrén (försvara, alltså) och på … historien.

Först Napoléon, sedan Hitler och nu Hamrén. Eller rättare sagt. Först Napéleon, sedan Heinz Guderian och nu Zlatan Ibrahimovic. För det handlar om de som på marken skall göra det som högkvarteret planerat och beordrat.

Napoléon var säker på att han själv var bäste dräng och har inget att skylla på. Guderian hade kanske tagit Moskva om han fått bestämma själv, struntat i högkvarteret och låtit sitt geni råda. Hamrén har om och om igen konstaterat att det inte är han själv som skall göra det (hästen måste själv vilja dricka vatten) och i situationen som är här och nu, med en överbefälhavare-på-pappret som givit general Ibrahimovic fria tyglar, är det bara att hoppas att en street smart (finns det ordet på ryska?) Ibrahimovic gör det som Guderian inte gjorde och struntar i högkvarteret.

General Ibrahimovic vet vad som gäller. När befälhavaren-på-pappret väl faller, då kommer domen inte att vara nådig om inte han själv och adjutanterna Durmaz och Zengin för Sverige till seger. Och även om det blir seger här och nu, så kommer domen att vara hård när armén en gång stöps om post Hamrén och post Ibrahimovic.

Hur kunde lagets betydelse skjutas åt sidan så till den milda grad att all makt i A-landslaget gavs bort till jaget?

Hur kunde Svenska Fotbollförbundet inte vilja vara herre i sitt eget A-landslagshus?

Hur kunde det hela få fortgå så länge som det gjorde?

Bara fotbollsförbundet vet. Dåvarande högsta hönset Lars-Åke Lagrell började med att kalkylera rätt, men hade inte hälsan att själv hantera den speciella situation han var med och skapade. Lagrell började med att se till att General Ibrahimovic åter tog plats i den svenska armén, men underskattade (eller ville inte eller orkade inte förstå) kraften med vilken den insläppta generalen skulle komma att ta plats.

Nu är situationen som den är. General Ibrahimovic gör vad han vill i fält (inte minst när armén är hemma för att bunkra) och överbefälhavaren-på-pappret sitter och pratar om förbannelser för att försöka skyla sin egen oförmåga och det faktum att han lämnat över kommandot och bara är toast master i officersmässen. Om det inte varit så tragiskt med en hur dåligt programmerad situation som helst, hade man kunnat gråta åt eländet.

Men, jag gråter inte. Jag blir förbannad. Och någonstans är jag övertygad om att goda krafter inom svensk fotboll gör detsamma. SvFF tog vissa beslut för att (åtminstone) kunna skratta hela vägen till banken, men inte ens det kan man göra. Flytten till Friends Arena visade sig vara just det ekonomiska vågspel kritikerna varnade och man har skapat ett A-landslag som i modern tid aldrig varit mindre populärt.

Så länge det går tillräckligt bra (general Ibrahimovic gör några sköna moves) har kritiken svårt att bryta igenom, men det kommer en tid när A-landslaget kommer att få skörda vad man sått.

Vad man har sått? Med oförstånd och hybris har man sått arrogans och den villervalla som svensk A-landslagsfotboll just nu står till knäna i. I bästa fall. I värsta fall når skiten ända upp till hakan.

Shit, vad jag längtar efter att kunna utropa ”Kungen är död! Länge leve Konungen!” Shit, vad jag längtar efter den stora sportsliga Zlatan-effekten som jag är säker på finns där på andra sidan befälhavaren-på-pappret Hamrén och general Ibrahimovic.

/Borell

ps I. Eftersom A-landslaget idag befinner sig i det land det gör, kan jag inte låta bli att tycka att ge general Ibrahimovic fria tyglar påminner inte så lite om Stalins utplacering av den där krabban. Ibrahimovic är Stalinkrabban som är så stark och överlägsen att han äger just det här ekosystemet.

ps II. Eftersom jag är jag, kan jag inte låta bli att tro att det finns en Samurai Jack någonstans som står emot det till synes oemotståndliga. ds II.