Radio Gagga

guldgrönaplaner

Det är slut nu. Don Tommaso i en Serie A-studio och minnen från förr är det enda som gäller. När det inte finns något nu är det självklart att man börjar fundera över ”förr”. Den som gaggar nu kanske gaggade då? Hela skiten riskarer en offside supreme.

Där och då visade Don Tommaso, självklart i någon av geniet Stenbecks kanaler, att Italien var mer än bara fotboll. Italien var också … mat och dryck. No shit Sherlock!, men skön feel good-underhållning som i sina bästa stunder gav ytterligare pusselbitar för att förstå en helhet. Don Tommaso knatade omkring i helheten. Inte så konstigt med tanke på hur italienska dörrar öppnas i kölvattnet på en förälders enastående gärning. Meritokrati the italian way.

Barnet var nu på egen hand och skulle visa att egna erfarenheter resulterade i egen tankeverksamhet bortanför barnets samlande av fotbollsbilder. Nunneskolad och uppvuxen i ett (fotbolls)hem med sunda värderingar (”Guld och gröna planer” av pappa Gunnar står här i bokhyllan), skulle man kunna tänka sig något riktigt bra. Något bortanför trötta matchbetraktelser och en öppnad dörr och ett hej till någon på ”pappa Gunnars Milans” Milanello. Något bortanför en modern Grand Tour som låter dig se det uppenbara och det självklart vackra, men inte det andra som gör att du förstår helheten. Den andra sidan av fotbollen i landet där solen alltid skiner.

Det fanns och finns ett fantastiskt ”pappa Gunnars Milan” där uppe, men ett TV-rättighets-”Bläckfisken”(med Milan i huvudrollen) där nere.

Det fanns och finns ett fantastiskt Juventus där uppe, men ett calciopoliutlösande inbördeskrig i FIAT-familjen Agnelli där nere.

Det fanns och finns ett fantastiskt Serie A där uppe, men ett maffiaanstruket Crotone (som Juventus samarbetade gärna och intensivt med) i Serie B.

Det fanns och finns ett fantastiskt slott i Caserta, men några mil bort dör människor i cancer i ”Eldslandet”.

Yta är en sak och djup en annan. Och var sak har sin tid och sin plats. Vill till då att hantera det du väljer att hantera. En gång trodde jag att Don Tommaso kanske kunde både ytan och djupet. Han hade ju vuxit upp i och levt i det land jag själv hade och har väldigt mycket mindre erfarenhet av. Jag kände mig lite för och … fattade ingenting när Don Tommaso visade vackra vykort och lade ut texten om den italienska fotbollen. Visst, öppen dörr till ”pappa Gunnars Milans” Milanello, men spelförståelse noll.

– Jag tror kanske inte att Zidane blir så gammal i italiensk fotboll, smålog Don Tomaso säkert. En legitim och giltig fundering över temponeddragaren Zidanes svåra första tid i Italien. Men, fel.

– Pastorello har något på gång (red.anm. … och kommer att lyckas) där i Hellas. En legitim och giltig fundering över Brolin-Parmas klubbdirektör Pastorellos kanske-bara-målvakt-övning som president i Romeos och Julias stad. Men, fel.

Don Tommaso satt där igen dagen innan jag vek ner på St. Göransgatan på väg till Pino för morgonkaffe och toscano, noterade namnet ”The Year We Made Contact” på ett kontorsfönster och träffade en amico del bar (en kaffebekant, alltså) som hade ont i en tand och skulle ut på blå linje för att dra ut det han en gång hade nytta av.

Don Tommaso är just det. ”The Year We Made Contact”, betoningen på dåtid och en kontakt som handlar om … vadå?, och tanden som där och då kändes ovärderlig, men som här och nu inte fungerar och gör att man ifrågasätter det som var där och då. ”Värdera” måste alltid ha ett ”omvärdera”, om inte passningen skall sitta rätt i gapet på en motståndare som läser spelet.

– Vad skönt att se honom sitta där, har jag hört många kommentera den gamles insats i Serie A-studion. Jag har mycket stor respekt för den äldre generationen, är en tillskyndare av senioritet och det finns få saker jag uppskattar mer än ett samtal med en klok äldre människa. Visst är det underbart att den gamle är up and running och sitter där och pratar. Men, det är en sak att sitta och gagga på familjemiddagen och något helt annat att göra det nationwide television.

Du åkte till Italien med en grupp resenärer och blev uppmanad att sitta var som helst, trots dyrt inköpta biljetter? Där både börjar och slutar Don Tommasos analys av den italienska fotbollen. Det är en analys som inte finns och som heller aldrig funnits. Det är slut nu, men inte för att Don Tommaso gjort slut. Han började inte ens.

/Borell